Jaha ja – gissa vem som har tagit studenten!
Min väg genom gymnasiet, eller egentligen hela min skolgång, har tidvis varit ganska guppig. Det var verkligen ingen självklarhet att jag skulle ta studenten från ett gymnasium i stället för att utexamineras från en yrkesskola. Jag inledde mina studier på andra stadiet inom en dubbelexamen i informations- och kommunikationsteknik vid Åbo yrkesinstitut, TAI. På yrkesskolesidan hann jag snabbt bli vald till ordförande för studerandekåren vid Juhannuskullas skolhus – mer bekant som OPKU – samt till styrelsemedlem i studerandeföreningen TAIKA rf och kandidat i valet till Åbo ungdomsfullmäktige.
Ganska snart började det långsamma tempot i yrkesstudierna ändå irritera mig. Som läropliktig kunde jag inte enbart genomföra yrkesprov och gå vidare. Tillsammans med Paavo, en ny och god vän från yrkesskolan, bestämde jag mig därför för att övergå till fullständiga gymnasiestudier i oktober 2023, efter tre månader av dubbelexamensståhej.
Efter att ha diskuterat saken med vår studiehandledare vid yrkesinstitutet tillbringade vi lunchrasterna med att ringa rektorer vid olika gymnasier och skicka e-postmeddelanden. Köerna till de flesta gymnasierna i Åboregionen var långa, och det hade knappast varit realistiskt att stå i kö tills vi blev uråldriga. Trots att Huugo i nian, grundligt trött på Vaisaaren koulu, hade svurit på att aldrig stanna i eller återvända till Reso, blev det precis så. Paavo och jag sökte oss till Reso gymnasium, där studiehandledaren Eeva tog emot oss med värme och förståelse.
På Reso gymnasium bemöttes vi som individer och som människor. Jag tänker fortfarande med ett leende på de första lektionerna med lärare som av en eller annan anledning ständigt levererade bevingade uttryck. På RaLu var det ovanligt lätt att lära känna nya människor genom gamla bekanta från högstadiet. Vänskapsbanden blev ännu starkare under vår studieresa till Stockholm och Sigtuna i april 2025. Under resans sista hela dag firade vi min artonårsdag.
Slutet… eller kanske inte? Allt var trots allt inte så enkelt. Under andra stadiet tog de förtroendeuppdrag som jag själv hade lagt på mitt bord en stor del av min vardag. Frånvaron från skolan samlades snabbt på hög, likt den annalkande döden – och det blev mycket av den. De fantastiska lärarna på mitt gymnasium var föredömligt flexibla när det gällde att kombinera mina studier med resten av min vardag. Studiehandledarna gjorde också ett strålande arbete när de pusslade ihop mina scheman.
Hösten 2025 fördjupades min frånvarospiral. Frånvaron, som från början hade varit fullt motiverad och berott på olika representationsuppdrag, övergick gradvis till att jag hoppade över morgonlektioner eftersom jag helt enkelt inte orkade. Min nattsömn blev snabbt allt kortare, och på morgnarna kändes det fysiskt omöjligt att ta sig ur sängen. Motivationen och viljan att förverkliga mina drömmar och arbeta för en värld som motsvarar mina värderingar fortsatte ändå att pulsera starkt i bakgrunden. Tack vare den drivkraften började min ork att göra saker långsamt återvända efter årsskiftet. Nya ansvarsuppdrag, bland annat inom Samlingspartiets organisationer och Helsingforsregionens Scouter, gav mig också inspiration att åter ta tag i saker.
Genom alla svårigheter under gymnasietiden hade jag också tillgång till utmärkt samtalsstöd, som hjälpte mig att hålla huvudet ovanför vattenytan även i mer krävande situationer. Själva studierna var ibland belastande, och detsamma gällde vissa organisationsuppdrag, men de mest utmattande erfarenheterna var tragedier i privatlivet och större motgångar. Trots allt har jag tagit mig igenom allting hittills, och jag kommer också att ta mig igenom det som väntar i framtiden. C’est pas grave.
Framför allt har jag er att tacka för att jag tog studenten – ni som har lyssnat på mitt svammel mitt i allt ståhej. Ni som tålmodigt har väntat på svar på era meddelanden, ibland i flera veckor. Ni som har hjälpt mig med vardagens sysslor. Ni som har haft tid att helt enkelt vara närvarande. Alla mina gamla, tidigare, nuvarande och nya vänner.
Man måste väl också tacka konduktörerna. Samma bekanta konduktörer har rest över 76 000 kilometer tillsammans med mig, huvudsakligen mellan Åbo och Helsingfors, under min studietid. Att skämta med bekanta ansikten på samma tysta kvällståg lättade alltid upp stämningen.
Under mina gymnasiestudier fick jag uppleva fantastiska saker. Tillsammans med min vän Lotte var jag konferencier under republikens president Alexander Stubbs besök på vårt gymnasium den 20 augusti 2025. Före evenemanget fick vi också möjlighet att samtala med republikens president. Besöket väckte stor uppmärksamhet i medierna.
Tillsammans gjorde Paavo och jag verksamheten i styrelsen för studerandekåren vid Reso gymnasium mer systematisk. Vi bildade ett starkt radarpar som ordförande och sekreterare. Bland annat som erkänsla för detta belönades vi båda med flera stipendier vid vår studentfest.
Än en gång: tack!